partofmylifee

Våran vackra son är här, känslan är helt obeskrivlig och jag vet inte alls hur jag ska uttrycka mig i ord här i bloggen. Jag har fortfarande inte förtått att han är vår, bara vår egna lilla gosse. 

Jag tänkte försöka skriva lite kort om vad som hände när de hände :).

 

Det är måndag den 21/1 och jag går upp för att åka till jobbet som vanligt och under dagen får jag sms utav hjärtat som berättar att hon inte mår alls bra och har väldigt ont i magen, hon var näst intill liggandes på soffan hela dagen och mot kvällen kommer jag hem och hon har fortfarande väldigt ont, vi gör ingenting utan avvaktar bara. Vi går sen och lägger oss och jag stenslocknar i vanlig ordning. Under natten så vaknar jag ungefär var tionde minut av att hjärtat ligger och pustar och stönar av smärta och frågar varje gång hur det går, vilket egentligen är en väldigt dum fråga men man tänker väl inte tillräckligt när man sover antar jag. Tillslut så närmar sig klockan 03;00 och hon har inte sovit en blund och har fortfarande väldigt ont, jag bestämmer mig då för att ringa in till förlossningen och meddela läget och dom beslutar sig för att vi ska komma in och de gör vi. När vi sen kommer in så kör dom en ctg-kurva för att kolla av läget och kommer sen in och berättar att kurvan inte var godkänd och att det är tveksamt om vi får åka hem, dom kollar henne även och barnmorskan utbrister " - Ja, ni ska då inte åka hem i alla  fall, du är öppen 4 cm! ". Jag och Elin kollar på varandra med väldigt chokade blickar och barnmorskan lämnar sedan rummet och vi utbrister " - vafan hände nu" haha. Dom beslutar sig för att lägga in Elin då hon sovit väldigt lite i en längre period och ger henne lite tabletter att sova på och jag får åka hem och ordna med allt annat som skulle fixas. Efter de åkte jag tillbaka in till Gävle till några vänner till oss med all packning och hunden med mig och satt bara där och väntade på Elins samtal. Elins samtal kom tillslut och hela jag förvandlades till nervös människa, men in till förlossningen kom jag och på ett rum där låg mitt fina lilla hjärta lite halvt väck efter alla piller med en ny ctg-kurva påkopplad. Efter en stund så kommer dom in igen för att kolla av läget och då var hon 6cm öppen. Tiden gick så långsamt men samtidigt så jäkla fort, vid 11 tiden så blev vi flyttade från sovsalen in till förlossningsrummet och vid 12;10 så tog dom vattnet på henne. Hon hade fortfrande väldigt ont och vi låg mest och försökte vila så gott som gick, vilket är väldigt svårt i en sån situation. Jag tänker inte gå in på allt det som hände under småtimmarna men någon gång vid 15;30 har jag för mig så kom narkosläkaren in och satte ryggbedövning som faktiskt hjälpte en del, som tur var! Lite efter 16;00 så bestämmde vi oss för att försöka röra lite på oss för det kunde hjälpa trycket lite så ut i korridoren vi vandra och Elin kände genast resultat, det börja trycka på mer och mer och tillslut blev de jätte jobbigt för henne så vi gick tillbaka in på rummet där hon la sig igen. Vid 16;30-17;00 drog det igång på RIKTIGT och smärtan jag såg i min frus ögon var otroligt jobbig, jag önska så att jag kunde ta den smärtan istället för henne. Jag kände mig så hjälplös och den känslan är hemsk, men allt gick så otroligt bra och mitt hjärta var så otroligt jävla stark, så duktig! Jag beundrar verkligen hennes styrka genom detta, redan innan allt drog igång var hon helt slut men ändå gav hon 110% och 19;04 så tittade vår fantastiskt fina son ut och där bröt jag ihop! Fy fan vilken känsla, helt otroligt och det går inte att beskriva med ord utan det måste verkligen upplevas!

 

 

 

Helgen närmar sig och den här gången är den nästan mer än behövlig, veckan har varit både hård och oroande och inte nog med det så har det varit alldeles för liten sömn men det är väl något man får på köpet antar jag. i helgen ska jag försöka få igen lite sömn men känner jag mig rätt själv så kommer INTE fallet att bli så, det är mycket som behövs fixas, mycket småa saker som bör vara i ordning inför de som komma skall. idag är det 19 dagar kvar till BF och det kommer gå otroligt fort och man vet ju aldrig om han tänker titta ut tidigare heller, vilket jag faktiskt hoppas på efter allt som har varit nu i veckan och som fortfarande är. tänkte också passa på att dela med mig av något som är mindre kul. man tror att man har en trygghet, en trygghet dit man kan komma för att få den hjälp man ber om, att få den stöttning man behöver när allt inte är som det ska men istället blir man huggen i ryggen och en rejäl smäll på käften. allt må se bra ut men något ni inte verkar ta till er är den oron en människa bär på inom sig, nej det skiter ni fullständigt i eftersom huvudsaken är att allt ser bra ut på era jävla apparater OSV! så nej någon trygghet delar ni inte med er av.