partofmylifee

Nu är midsommar över och Emilio har även blivit 5 månader.

 

I fredags firade vi midsommar hemma tillsammans med Mimmi och goa Lo som även stanna över natten hos oss, vi åt massor av gott och givetvis jordgubbstårta och sen under kvällen grilla vi även lite gott kött :). Våra älskade barn var väl inte sådär jätte roliga under dagen men ibland är det så. På kvällen kom lite vin och öl fram och vi satt och tjata en massa skit och körde lite "lekar" haha. Det var en väldigt bra midsommar, lugn och skön.

 

Lördag; haha ja vi mammor vakna väldigt trötta med pigga barn, det blev grötfrukost för barnen och även frukost för oss, sedan skulle vi iväg till Elins mormor och morfar för att fira lite midsommar tillsammans med dom med mat och fika, trevligt :). 

 

5 månader; i lördags blev Emilio 5 månder och jag kan fortfarande inte greppa taget om tiden riktigt, allt går så fort och han växer och utvecklas hela tiden, att se hans utveckling är fantastisk men han är ju ingen "bebis" längre och det svider lite i mamma hjärtat, lilla plutten vår.

 

 

 

Som alla vet så är jag homosexuell och lever tillsammans med min underbara fru Elin, just det här med homosexualitet är det väldigt många som är nyfikna på så jag tänkte skriva av mig lite om det i mitt perspektiv vilket jag aldrig har gjort tidigare. 

 

"komma ut" - Som väldigt liten så visste jag att något inte riktigt stod rätt till, det var blandade känslor eftersom jag inte alls visste vad som var "fel". Som liten umgicks jag väldigt mycket med killar och jag gjorde nästan allt det som folk ser som "killsaker". Det kunde handla om sport, intressen och tycken. Jag gillade inte att klä mig "tjejigt" och jag ville gärna ha lite kortare frisyrer och absolut lekte jag med barbies osv, men det var så mycket annat. Många tjejer passar bättre ihop med killar men jag umgicks ytterst sällan med tjejer. Jag spelade fotboll, jag tyckte väldigt mycket om att vara med min pappa som var ute mycket i trädgård, garage och höll på att bygga och meka. Åren gick och absolut hade jag pojkvänner, jag hade väl en hel drös som alla andra men när man kom upp i åldern då alla "riktiga" känslor blev inblandade så var jag ALDRIG i ett förhållande som jag faktiskt kände mig bra i, det var alltid något som fattades och jag ville inte riktigt förstå, jag ville inte riktigt släppa in det som faktiskt skulle få mig hel. Minnet sviker mig lite nu men jag tror jag var 13 år fyllda när jag insåg, när jag förstod vad som hela tiden hade tyngt mig och jag minns så väl att för den stunden hatade jag mig själv, jag blev äcklad och väldigt rädd och det enda jag tänkte var att jag var onormal. 

 

bearbetningsfasen -  Nu visste jag, men jag förstod fortfarande inte eller ville jag ens förstå? vem skulle jag prata med? skulle mina föräldrar och syskon hata mig? skulle mina vänner överge mig? många av alla tusen tankar som flög runt i en liten tjejs huvud. Givetvis mådde jag väldigt dåligt under en period och kände mig nog ensamaste i hela världen men under tiden som gick så fick jag mer och mer klarhet i allt och jag började lägga märke till hur jag titta och iaktog just tjejer och allt runt omkring och de mesta börja falla på plats, nu förstod jag men kunde jag själv acceptera? nej det kunde jag inte, för det värsta återstod och det var att alla skulle veta och även fast jag förstod så var det ingenting jag själv såg som "normalt".  Det var en tuff tid och de enda jag försökte göra var att förtränga och åter förtränga, jag gick in i förhållande med killar och förstod väldigt fort att det inte gick, jag mådde dåligt och kände mig obekväm men jag tänkte " - det ser åtminstone bra ut ". jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det idag, hur kunde jag vara så korkad? varför tillät jag mig själv att må mer dåligt? det är nog ingenting jag någonsin kommer att få ett svar på, fler förhållanden gick, lärde jag mig aldrig? jo det gjorde jag men jag var fortfarande så rädd för vad alla skulle säga och tycka. 

 

Tillslut nådde jag en punkt, tillslut fick det vara nog. jag orkade inte längre förneka för mig själv och heller inte ljuga för andra vem jag faktiskt var, allt satt upp i halsen på mig och jag bestämde mig för att berätta, och jag valde en vän som jag hade tillit till, jag valde en vän som kanske skulle förstå och som kunde tycka om mig i alla fall. Resultatet i allt var " - Det visste jag redan, jag har vetat det väldigt länge och du är värd lika mycket som alla andra och i mina ögon får du vara vem du vill ". i den stunden lätta ett ton från mina axlar, jag var så glad och lättad över orden jag fick, och givetvis tänkte jag " - var det inte värre än såhär?, varför sa jag ingenting tidigare? ". Jag stötte även på mindre roliga åsikter och tycken men jag visste att folk hade/har fördomar. Det var något jag helt enkelt fick ta bara och om jag ska vara riktigt ärlig så brydde jag mig inte, jag la inte ner min energi på dom människorna som inte tyckte att alla var lika mycket värda, dom fanns inte i mina ögon och gör fortfarande inte. Mina syskon gav mig ingen reaktion överhuvudtaget, dom accepterade mig som den jag var och jag har heller aldrig fått några konstiga frågor eller något sånt. Vilket är väldigt skönt, givetvis vill jag ju att dom ska fråga om det finns något dom undrar över, men idag så finns det nog ingenting. Dom lärde sig nog med åren som gick. Mina föräldrar var det lite svårare för, pappa  var den som fick veta sist och det är egentligen bara för att jag inte hade så bra kontakt med honom. Jag valde att dra ut på det, men jag fick inte direkt någon reaktion av honom, det var mer som att han redan visste och hade vetat en längre tid. min mamma var väl egentligen den som tog det "hårdast" fast ändå inte, hon var tvungen att bearbeta detta ganska så länge och det gav jag henne all rätt till att göra, men det är även min mamma som har stöttat mig som mest. jag älskar henne och mina systrar för att dom alltid funnits och stöttat mig. 

 

Det finns så mycket mera, väldigt mycket mera men jag vet inte hur jag ska formulera mig och jag orkar inte skriva mer nu, jag vill bara att alla människor där ute ska vara lyckliga och följa sina hjärtan. Det valde jag att göra och idag är jag lyckligt gift och har en underbar liten son på snart 5 månader tillsammans med min fru, lyckan hos mig är total och jag är väldigt glad över att jag fick gå igenom den här resan. 

 

 

 

Vaknade imorse av världens skyfall och humöret försvann väldigt fort, jag ogillar regniga och gråa dagar (ibland kan det faktiskt vara mysigt, perfekta städ och filmdagar). Timmarna gick och solen valde att titta fram, då blir man genast pigg och glad :). Dagen har varit bra, haft besök både på förmiddagen och eftermiddagen/kvällen, kvällen fick avslutas med en mysig kvällspromenad och lite plantering.

Idag har vi haft en mysig familjedag med en liten tur ut till köpis i Valbo :).

Idag har jag haft en ledig dag, känns som om det var ett tag sen sist. Vi fick fin besök från Västerås idag (Elins kusiner), blev lite fika och sen passa dom ju även på att pussa på Emilio :). Efter deras besök gick jag och Emilio till Ica i solen som så snällt ville dyka upp (i alla fall en liten stund). Annars har det inte hänt så mycket idag, passade på att klippa gräset innan regnet kom tillbaka och Elin fixa lite med den nybyggda trallen på framsidan som snart är helt färdig, bara lite små saker kvar, ska bli tok skönt att kunna sitta ute ordentligt :). 

 

Nu sitter jag nyduschad i soffan och ska sitta här en liten stund till innan kudden ropar, jobb imorgon men efter det är jag långledig, ungefär 1,5 vecka om inget annat dyker upp.

 

Trevlig helg allesammans ♡