partofmylifee

Nu är midsommar över och Emilio har även blivit 5 månader.

 

I fredags firade vi midsommar hemma tillsammans med Mimmi och goa Lo som även stanna över natten hos oss, vi åt massor av gott och givetvis jordgubbstårta och sen under kvällen grilla vi även lite gott kött :). Våra älskade barn var väl inte sådär jätte roliga under dagen men ibland är det så. På kvällen kom lite vin och öl fram och vi satt och tjata en massa skit och körde lite "lekar" haha. Det var en väldigt bra midsommar, lugn och skön.

 

Lördag; haha ja vi mammor vakna väldigt trötta med pigga barn, det blev grötfrukost för barnen och även frukost för oss, sedan skulle vi iväg till Elins mormor och morfar för att fira lite midsommar tillsammans med dom med mat och fika, trevligt :). 

 

5 månader; i lördags blev Emilio 5 månder och jag kan fortfarande inte greppa taget om tiden riktigt, allt går så fort och han växer och utvecklas hela tiden, att se hans utveckling är fantastisk men han är ju ingen "bebis" längre och det svider lite i mamma hjärtat, lilla plutten vår.

 

 

 

Som alla vet så är jag homosexuell och lever tillsammans med min underbara fru Elin, just det här med homosexualitet är det väldigt många som är nyfikna på så jag tänkte skriva av mig lite om det i mitt perspektiv vilket jag aldrig har gjort tidigare. 

 

"komma ut" - Som väldigt liten så visste jag att något inte riktigt stod rätt till, det var blandade känslor eftersom jag inte alls visste vad som var "fel". Som liten umgicks jag väldigt mycket med killar och jag gjorde nästan allt det som folk ser som "killsaker". Det kunde handla om sport, intressen och tycken. Jag gillade inte att klä mig "tjejigt" och jag ville gärna ha lite kortare frisyrer och absolut lekte jag med barbies osv, men det var så mycket annat. Många tjejer passar bättre ihop med killar men jag umgicks ytterst sällan med tjejer. Jag spelade fotboll, jag tyckte väldigt mycket om att vara med min pappa som var ute mycket i trädgård, garage och höll på att bygga och meka. Åren gick och absolut hade jag pojkvänner, jag hade väl en hel drös som alla andra men när man kom upp i åldern då alla "riktiga" känslor blev inblandade så var jag ALDRIG i ett förhållande som jag faktiskt kände mig bra i, det var alltid något som fattades och jag ville inte riktigt förstå, jag ville inte riktigt släppa in det som faktiskt skulle få mig hel. Minnet sviker mig lite nu men jag tror jag var 13 år fyllda när jag insåg, när jag förstod vad som hela tiden hade tyngt mig och jag minns så väl att för den stunden hatade jag mig själv, jag blev äcklad och väldigt rädd och det enda jag tänkte var att jag var onormal. 

 

bearbetningsfasen -  Nu visste jag, men jag förstod fortfarande inte eller ville jag ens förstå? vem skulle jag prata med? skulle mina föräldrar och syskon hata mig? skulle mina vänner överge mig? många av alla tusen tankar som flög runt i en liten tjejs huvud. Givetvis mådde jag väldigt dåligt under en period och kände mig nog ensamaste i hela världen men under tiden som gick så fick jag mer och mer klarhet i allt och jag började lägga märke till hur jag titta och iaktog just tjejer och allt runt omkring och de mesta börja falla på plats, nu förstod jag men kunde jag själv acceptera? nej det kunde jag inte, för det värsta återstod och det var att alla skulle veta och även fast jag förstod så var det ingenting jag själv såg som "normalt".  Det var en tuff tid och de enda jag försökte göra var att förtränga och åter förtränga, jag gick in i förhållande med killar och förstod väldigt fort att det inte gick, jag mådde dåligt och kände mig obekväm men jag tänkte " - det ser åtminstone bra ut ". jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det idag, hur kunde jag vara så korkad? varför tillät jag mig själv att må mer dåligt? det är nog ingenting jag någonsin kommer att få ett svar på, fler förhållanden gick, lärde jag mig aldrig? jo det gjorde jag men jag var fortfarande så rädd för vad alla skulle säga och tycka. 

 

Tillslut nådde jag en punkt, tillslut fick det vara nog. jag orkade inte längre förneka för mig själv och heller inte ljuga för andra vem jag faktiskt var, allt satt upp i halsen på mig och jag bestämde mig för att berätta, och jag valde en vän som jag hade tillit till, jag valde en vän som kanske skulle förstå och som kunde tycka om mig i alla fall. Resultatet i allt var " - Det visste jag redan, jag har vetat det väldigt länge och du är värd lika mycket som alla andra och i mina ögon får du vara vem du vill ". i den stunden lätta ett ton från mina axlar, jag var så glad och lättad över orden jag fick, och givetvis tänkte jag " - var det inte värre än såhär?, varför sa jag ingenting tidigare? ". Jag stötte även på mindre roliga åsikter och tycken men jag visste att folk hade/har fördomar. Det var något jag helt enkelt fick ta bara och om jag ska vara riktigt ärlig så brydde jag mig inte, jag la inte ner min energi på dom människorna som inte tyckte att alla var lika mycket värda, dom fanns inte i mina ögon och gör fortfarande inte. Mina syskon gav mig ingen reaktion överhuvudtaget, dom accepterade mig som den jag var och jag har heller aldrig fått några konstiga frågor eller något sånt. Vilket är väldigt skönt, givetvis vill jag ju att dom ska fråga om det finns något dom undrar över, men idag så finns det nog ingenting. Dom lärde sig nog med åren som gick. Mina föräldrar var det lite svårare för, pappa  var den som fick veta sist och det är egentligen bara för att jag inte hade så bra kontakt med honom. Jag valde att dra ut på det, men jag fick inte direkt någon reaktion av honom, det var mer som att han redan visste och hade vetat en längre tid. min mamma var väl egentligen den som tog det "hårdast" fast ändå inte, hon var tvungen att bearbeta detta ganska så länge och det gav jag henne all rätt till att göra, men det är även min mamma som har stöttat mig som mest. jag älskar henne och mina systrar för att dom alltid funnits och stöttat mig. 

 

Det finns så mycket mera, väldigt mycket mera men jag vet inte hur jag ska formulera mig och jag orkar inte skriva mer nu, jag vill bara att alla människor där ute ska vara lyckliga och följa sina hjärtan. Det valde jag att göra och idag är jag lyckligt gift och har en underbar liten son på snart 5 månader tillsammans med min fru, lyckan hos mig är total och jag är väldigt glad över att jag fick gå igenom den här resan. 

 

 

 

Vaknade imorse av världens skyfall och humöret försvann väldigt fort, jag ogillar regniga och gråa dagar (ibland kan det faktiskt vara mysigt, perfekta städ och filmdagar). Timmarna gick och solen valde att titta fram, då blir man genast pigg och glad :). Dagen har varit bra, haft besök både på förmiddagen och eftermiddagen/kvällen, kvällen fick avslutas med en mysig kvällspromenad och lite plantering.

Idag har vi haft en mysig familjedag med en liten tur ut till köpis i Valbo :).

Idag har jag haft en ledig dag, känns som om det var ett tag sen sist. Vi fick fin besök från Västerås idag (Elins kusiner), blev lite fika och sen passa dom ju även på att pussa på Emilio :). Efter deras besök gick jag och Emilio till Ica i solen som så snällt ville dyka upp (i alla fall en liten stund). Annars har det inte hänt så mycket idag, passade på att klippa gräset innan regnet kom tillbaka och Elin fixa lite med den nybyggda trallen på framsidan som snart är helt färdig, bara lite små saker kvar, ska bli tok skönt att kunna sitta ute ordentligt :). 

 

Nu sitter jag nyduschad i soffan och ska sitta här en liten stund till innan kudden ropar, jobb imorgon men efter det är jag långledig, ungefär 1,5 vecka om inget annat dyker upp.

 

Trevlig helg allesammans ♡ 

 

 

 

Våran vackra son är här, känslan är helt obeskrivlig och jag vet inte alls hur jag ska uttrycka mig i ord här i bloggen. Jag har fortfarande inte förtått att han är vår, bara vår egna lilla gosse. 

Jag tänkte försöka skriva lite kort om vad som hände när de hände :).

 

Det är måndag den 21/1 och jag går upp för att åka till jobbet som vanligt och under dagen får jag sms utav hjärtat som berättar att hon inte mår alls bra och har väldigt ont i magen, hon var näst intill liggandes på soffan hela dagen och mot kvällen kommer jag hem och hon har fortfarande väldigt ont, vi gör ingenting utan avvaktar bara. Vi går sen och lägger oss och jag stenslocknar i vanlig ordning. Under natten så vaknar jag ungefär var tionde minut av att hjärtat ligger och pustar och stönar av smärta och frågar varje gång hur det går, vilket egentligen är en väldigt dum fråga men man tänker väl inte tillräckligt när man sover antar jag. Tillslut så närmar sig klockan 03;00 och hon har inte sovit en blund och har fortfarande väldigt ont, jag bestämmer mig då för att ringa in till förlossningen och meddela läget och dom beslutar sig för att vi ska komma in och de gör vi. När vi sen kommer in så kör dom en ctg-kurva för att kolla av läget och kommer sen in och berättar att kurvan inte var godkänd och att det är tveksamt om vi får åka hem, dom kollar henne även och barnmorskan utbrister " - Ja, ni ska då inte åka hem i alla  fall, du är öppen 4 cm! ". Jag och Elin kollar på varandra med väldigt chokade blickar och barnmorskan lämnar sedan rummet och vi utbrister " - vafan hände nu" haha. Dom beslutar sig för att lägga in Elin då hon sovit väldigt lite i en längre period och ger henne lite tabletter att sova på och jag får åka hem och ordna med allt annat som skulle fixas. Efter de åkte jag tillbaka in till Gävle till några vänner till oss med all packning och hunden med mig och satt bara där och väntade på Elins samtal. Elins samtal kom tillslut och hela jag förvandlades till nervös människa, men in till förlossningen kom jag och på ett rum där låg mitt fina lilla hjärta lite halvt väck efter alla piller med en ny ctg-kurva påkopplad. Efter en stund så kommer dom in igen för att kolla av läget och då var hon 6cm öppen. Tiden gick så långsamt men samtidigt så jäkla fort, vid 11 tiden så blev vi flyttade från sovsalen in till förlossningsrummet och vid 12;10 så tog dom vattnet på henne. Hon hade fortfrande väldigt ont och vi låg mest och försökte vila så gott som gick, vilket är väldigt svårt i en sån situation. Jag tänker inte gå in på allt det som hände under småtimmarna men någon gång vid 15;30 har jag för mig så kom narkosläkaren in och satte ryggbedövning som faktiskt hjälpte en del, som tur var! Lite efter 16;00 så bestämmde vi oss för att försöka röra lite på oss för det kunde hjälpa trycket lite så ut i korridoren vi vandra och Elin kände genast resultat, det börja trycka på mer och mer och tillslut blev de jätte jobbigt för henne så vi gick tillbaka in på rummet där hon la sig igen. Vid 16;30-17;00 drog det igång på RIKTIGT och smärtan jag såg i min frus ögon var otroligt jobbig, jag önska så att jag kunde ta den smärtan istället för henne. Jag kände mig så hjälplös och den känslan är hemsk, men allt gick så otroligt bra och mitt hjärta var så otroligt jävla stark, så duktig! Jag beundrar verkligen hennes styrka genom detta, redan innan allt drog igång var hon helt slut men ändå gav hon 110% och 19;04 så tittade vår fantastiskt fina son ut och där bröt jag ihop! Fy fan vilken känsla, helt otroligt och det går inte att beskriva med ord utan det måste verkligen upplevas!